Hur blev det så här egentligen?? Hur blev jag så här? Ja, jag vet ju vilka händelser som utlöste det, men ändå. Förstår inte riktigt vart jag själv har tagit vägen!

Jag var en glad och energisk person. Hade jämt nånting på gång, hade drömmar och ville hela tiden lära mig nya saker. Visst, jag var trots allt en ganska osäker person, har nog aldrig haft nåt supersjälvförtroende, men det kan man väl överleva utan. Inte alla som har det. Det viktigaste var i alla fall att jag hade en massa energi och vilja att genomföra saker. Och glädje!

Jag var också en person som hade koll på det mesta. Det var mig klasskamraterna på gymnasiet frågade om de undrade över någon läxa, uppgift etc. Jag visste alltid vad som skulle göras, när det skulle lämnas in osv. Var absolut ingen superstjärna, betygen var bara medelmåttiga, men organiserad var jag. Betygen berodde mycket på att jag var så blyg i grupp att jag sällan frivilligt räckte upp handen för att svara på frågor. Och då kunde man inte få högsta betyg, för högsta betyg "måste man vara aktiv på lektionerna".
Nu har jag noll koll, känns det som ibland. Vet inte vart jag lagt saker, glömmer saker jag ska göra (och kommer ibland på det mitt i natten, eller flera dar efter), ligger steget efter. Ändå tycker folk fortfarande oftast att jag är ordentlig och välorganiserad! Fattar inte det! Blir galen när jag jämt letar efter grejer, tappar bort ord och glömmer saker i samma stund som jag kommit på att det eller det måste göras.

För 10 år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle råka ut för en depression!! Aldrig! Visste väl knappt vad det var ens. De som inte kände mig då, för 10 år sedan eller så, tycker ofta att jag är allmänt negativ, att jag skrattar för lite och tar åt mig för mycket. Blir så ledsen då, för det känns som att de inte alls vet vem jag egentligen är. De har aldrig sett den riktiga sidan av mig. Eller är det fortfarande den riktiga sidan? Är det kanske det här som är jag nu? Vill tillbaka till mitt gamla jag, eller åtminstone nånstans i närheten av det...Går det??

Idag har varit en tung och jobbig dag. Jag har gått omkring och känt mig gråtfärdig mest hela tiden. Vet inte riktigt vad det är egentligen, men det är mycket en känsla av ensamhet och misslyckande som hela tiden kommer över mig. Försöker hålla mig i rörelse och ha något att göra så mycket som möjligt, men det är svårt. Stegen är rätt tunga. I natt hade jag flera jobbiga drömmar. I en av dem höll jag på att drunkna! Så otäckt!! Helt plötsligt visste jag inte alls hur man gör när man simmar!

Brukar oftast må mycket bättre än så här på sommaren. Förra sommaren kände jag mig riktigt frisk och när jag började jobba igen så var jag nästan övertygad om att jag inte skulle behöva min deltidssjukskrivning särskilt länge till. Men det rasade tyvärr redan efter tre dagar på jobbet. I år är det tvärtom, jag mår mycket sämre än jag gjorde när jag gick på semester, så då kan det väl bara bli bättre. När jag börjar jobba igen kanske det går mycket bättre än förra hösten! Hoppas kan man ju alltid!

Känner mig så trött idag. Allt känns bara jobbigt, tröttsamt. Känner mig ensam. Längtar efter någon att prata med. Prata på riktigt, alltså, utan att behöva låtsas vara gladare och mer positiv än jag är.

Idag har jag nog fått en del gjort. Har packat upp efter min knappt veckolånga resa, tvättat och handlat. Hade helst velat gå ut och njuta lite av sommarvädret, men är så dunderförkyld, så jag orkade inte. Är sällan förkyld på somrarna, så hur jag har lyckats med det här förstår jag inte. Men det är väl bara att vänta ut.

Om en vecka ska jag på samtal hos E. Känns så skönt att få komma till henne så här mitt i sommaren! Hade varit jobbigt att se två långa sommarmånader framför sig, utan ett enda samtalstillfälle, så att få träffa henne så här mitt i är verkligen jättebra! Många tankar och känslor som hunnit hopa sig och som jag verkligen behöver få reda ut lite.

Idag har jag varit på samtal hos E. Det har varit jobbigt de senaste gångerna. Har känts som att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara. Det känns bara som att jag ska explodera eller nåt. Det är jobbigt när man inte ens kan gråta, bara en obestämd känsla av att det är nåt som är fel, nåt som är jobbigt, men jag kan inte ens själv sätta ord på det. Avskyr när det är så. Ändå ser jag att hon förstår mycket. Hon sätter ord på en del av mina tankar. Hon är verkligen en varm person som har valt precis rätt yrke.

Var hos min magdoktor i måndags. Det bestämdes att jag ska få komma till dietisten igen, för att möjligen få lite näringsdrycker igen. Har gått ner 5 kg i vikt sen maginfluensan (eller vad det nu var). Ligger ju fortfarande inte på undervikt, men det är på gränsen. Fast själv tycker jag inte att det är så farligt. Sen så ska jag få en kallelse till en ytterligare undersökning. Ångrade mig att jag gått med på det på natten efter. Vaknade och fick ångest över att jag ska utsätta mig för en ny tarmundersökning.

Idag har jag varit på VC. Första gången på en ny VC, sen jag flyttade. Läkaren verkade väldigt trevlig. Tog några prover och ska dit igen nästa vecka.

Massor med tankar som rör sig i mitt huvud, alldeles för många. Vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra, för att må bra. Allt verkar så hopplöst! Inte hade jag tänkt mig livet så här! Är så trött på allt just nu, ser ingen ljusning. Det är tur att jag har E. i alla fall! Samtalen med henne är ofta tunga, med mycket tårar, men hon förstår mig, hon lyssnar och känner med mig och det känns skönt mitt i allt jobbigt och eländigt!

Idag har jag haft jätteont i halsen hela dan och känt mig febrig. Och så har jag fått en tredje kallelse till provtagning, från mag-tarmmmottagningen. De har försökt få tag på mig på telefon, men inte lyckats. Börjar bli lite smått orolig faktiskt... Proverna måste ju vara urusla, eftersom de vill ta om dem hela tiden! Ska dit och träffa läkaren imorgon i alla fall. Sa jag att jag håller på och bli orolig? Äh, orkar inte oroa mig för det med! Var faktiskt rejält nervös ett tag, men nu tänker jag sluta med det. Får ju veta imorgon och eftersom jag är så himla trött och halsen strular, så orkar jag faktiskt inte oroa mig.
En god vän sa till mig idag att jag måste se mer positivt på livet...Om jag bara kunde det!! Om jag bara kunde! Önskar att folk kunde förstå att ibland så kan man bara inte det, man går som i en dimma och famlar och hittar inte det där ljuset. Men nu har jag faktiskt dåligt samvete också för att jag är så himla negativ! 

Vad kommer den här veckan föra med sig? Avskyr att oroa mig på det här sättet, men det gör jag nu.
Sov inte särskilt bra i natt, vaknade flera gånger och kände mig allmänt orolig. En kollega tyckte det syns på mig att jag inte mår så bra. Har ju försökt att inte visa det utåt, men den senaste tiden har jag inte orkat hålla fasaden uppe. Får hoppas att folk inte tycker det är allt för jobbigt!! Orkar inte försöka se glad och pigg ut när jag inte är det.